Ski Japan - Hokkaido

Vintersporten introducerades av den berömda österrikiska pionjären Hannes Schneider från Arlberg. Han gjorde skidåkningen populär med tidiga filmer och böcker som spreds över hela världen. Han firas nu i ett honom dedikerat skidmuseum i Nozawa Onsen, en av landets mest kända semesterorter. Schneider undervisade där skidåkning i början av 1920-talet.






De flesta orterna är relativt små, men i vissa fall finns det upp till ett dussin små områden som är sammanlänkade eller åtminstone mycket till varandra. Exempelvis de många regionerna för 1998 vinter-OS kring Nagano-arenan. Nagano fungerade som värd för ett av de två OS som arrangerats i Japan, det enda landet utanför Europa, USA och Ryssland som arrangerar vinterspel.



Utvecklingen av vintersporten i Japan är unik och återspeglar trenderna både i ekonomi och konsumentbeteende.

Medan vintersporten i de flesta industriländerna med en lång historia av skidåkning växte och mognade gradvis och har förblivit relativt stabilt i två eller tre decennier nu, nådde intresset för skidåkning bland den japanska befolkningen först på 1980-talet och sjönk sedan dramatiskt i början av 1990-talet. Detta skedde efter den japanska ekonomins kollaps samtidigt som intresset för andra aktiviteter, särskilt datorspel växte. Antalet skidåkare minskade från 20 miljoner per år till cirka en tredjedel av det antalet, även om de nu har återhämtat sig till cirka 10 miljoner.

Under boom-åren var Japan känt för att ha mycket folk i backarna - det fanns nästan inga släpliftar i landet och de stolliftar som fanns var upptagna av massor av japanska skidåkare. Eftersom Japan är ett mycket artigt och respektfullt samhälle förorsakade detta sällan den typen av dålig stämning, knuffande och armbågande så som i Europa eller Nordamerika. I stället skapade alla utrymme till varandra. Många skidområden var från landets städer också tillgängliga med järnväg och skidåkarna anlände tidigt på morgonen för att åka skidor ända till småtimmarna timmarna. Det lät sig göras eftersom skidområdena, för att möta efterfrågan, arbetade nästan dygnet runt.


En annan konsekvens av 1980-talets skidåkningsomtyckthet var att snowboarding under de första åren i stor utsträckning förbjöds i landets sluttningar, det var skidortschefer som inte såg någon anledning till varför de skulle komplicera frågor genom att tillåta boarders på sina skidbackar. Det fanns också lite av den västerländska modellen för diversifiering i aktiviteter och semesteranläggningar. Det fanns elementära hotell, endast spår för längdskidåkning, "barnparkering" var sällsynt och även om de flesta andra skidländer har en blandning av nationaliteter i sina sluttningar, var här icke-japanska skidåkare mycket sällsynta. Detta berodde delvis på att det inte talades några andra språk än japanska och skyltningen var också endast på det språket. Dessutom steg värdet på Yen mycket högt, vilket gjorde skidåkning där mycket dyr.