I själva verket var det britter som introducerade skidresor i Schweiz på artonhundratalet, vilket startade den globala skidsemester industrin, och sedan populariserade utförsåkning i början av 1900-talet då de var viktiga aktörer i upprättandet av internationell skidracing under de första decennierna av det senaste århundradet. Britterna uppfann också torra backar på 1940-talet och hävdar att de uppfann den första "riktiga" inomhus konstsnön i början av 1990-talet (nu också använt i centra på annorlunda skidställen som Dubai och Madrid) för att kunna åka skidor året runt trots det icke-gynnsamma vintersportsvänliga brittiska klimatet.

Skottlands fem skidanläggningar var mestadels etablerade under den första halvan av nittonhundratalet med skidåkare som vandrade upp för att åka utför icke-preparerade backar. Den första liften som gjorde det lättare att åka skidor i Skottland - trod att vara världens första löstagbara stolslift - installerades på Cairngorm ovanför Aviemore 1961. Den ovanliga liften jämfört med modern standard lyfte uppåt med stolar i sidled med sluttningen. Detta uppmärksammades av drottningens make, hertigen av Edinburgh, som vistades på Balmoral Castle i närheten, som besökte Cairngorm kort efter öppnandet, vilket innebar en fokusering på Aviemore i media på Aviemore och hjälpte till att få igång en period av flera decennier när skotsk skidåkning var det mest populära alternativet för britter, innan Österrike, och nu senast Frankrike, tog över då internationella resor blev lättare.

Skotsk skidåkning är en ganska ovanlig i jämförelse med de flesta andra skidorterna. Liksom resten av Storbritannien så är regionen föremål för Golfströmmens varma vindar och Atlantiskt vädret är oftast dominant, vilket gör regionen varmare än det borde vara för sin latitud. Dessa varma förhållanden varvas med perioder då kallare väder kommer in, ibland från det europeiska fastlandet och mest dramatiskt från Arktis. Resultatet är att skidbackarna kan få kraftiga snöfall och bygga upp meterdjupa baser, men sedan när som helst under vintern och med liten varning, så kan temperaturen skjuta upp till tvåsiffriga figurer och smälta bort allt inom några dagar.

Av denna anledning så har försöken att introducera snötillverkning i området varit problematiska, även om de flesta centran har en eller två snökanoner nu, eftersom det kan vara för varmt för att göra snö eller maskintillverkad snö smälter lika snabbt som det naturliga grejerna när den har tillverkats.

Backarna är också ofta utsatta för stark vind, med Storbritanniens största någonsin vindby registreras på Cairngorm på över 180 mph (nästan 300kph) som, i kombination med kallt, kan innebära höga vind chill faktorer. Bergssluttningarna är genomkorsade av omfattande "snö staket" som syftar till att stoppa snön från att blåsa bort från bergssidan.

Det är också värt att notera att förhållandena ofta är mycket olika på ena sidan av landet till den andra. Nevis Range och Glencoe Mountain Resort finns på västkusten (båda erbjuder några av de mest spektakulära omgivningarna inom världsskidåkning), medan de övriga tre (Cairngorm, Glenshee och Lecht) är på den östra sidan . Även fast förutsättningarna oftast är bra (eller dåligt) på alla fem, så kan orterna på en sida ibland vara bra och dåliga på den andra sidan - även om de är i själva verket bara ett par dussin miles från varandra fågelvägen.

Resultatet av detta är att när förhållandena är bra varje vinter så är backarna mycket upptagna - särskilt på helger och i semestertider - och kan bli trångt. Det ideala är att besöka backarna mitt i veckan, under lågsäsongen när du kan få en superb dag med lite folk på sluttningarna och du kommer inte att behöva köa för att parkera, hyra utrustning, köpa biljetter eller till liftarna - vilka för i övrigt nästan alla är släpliftar med en extra bergbanan på Cairngorm, en gondol på Nevis Range och en stolslift eller två på de andra centra.

Oavsett villkoren så är den skotska skidåkning alltid vänligt med stor kamratskap och en berömd känsla av brittisk etikett som gör att tränga sig kön är ett definitivt nej och åtföljs av mycket tutting om någon försöker det.

Kanske på grund av de utmaningar som skotska skidområden står inför, övervunna av sina alltid så dedikerade personal, när du får en bra dag på nysnö under en blå himmel med vindstilla och tomma backar, så kan skotsk skidåkning vara bäst i världen.

Hur som helst, även om en skotsk skidsemester som du bokar långt i förväg, innan du vet hur förhållandena kommer bli, alltid kommer att vara något av en chansning, så har området ett omfattande utbud av alternativa attraktioner inklusive Loch Ness, viltreservat med tigrar och polär björnar, temaparker, ånga järnvägar, inomhusvattenparker, delfin-spotting båtturer, bra golfbanor, whisky destillerier och alla typer av bergs- och vattensporter tillgängliga året runt, så det finns alltid mycket att göra och även när förhållandena inte är bra så kan områdena oftast öppna begränsad terräng. Och Nevis Range och Lecht har torra backar för nybörjare.

Väderförhållandena vid norra England, Wales och Nordirlands skidbackar är ungefär samma och skidliftarns där har satts upp för att göra det bästa av områdena med en lång historia av att hålla kvar snön när temperaturen börjar stiga. Det innebär mestadels att genom snön till vad som är normalt en ganska grundläggande enkel skidlift. Många har varit i drift sedan sportens tidiga år med Lake District Ski Club som firade 75 år under säsongen 2011-12 och byggde sin första toalett intill backen för att fira prestationen - bärandes i handen varje del av anläggningen, inklusive en stor septiktank, uppför bergssluttningen.